Ja, var börjar man i denna historia...får väl bli som det blir och folk får tycka vad de vill tycka och döma mig för den de anser jag är, jag är jag och det kan ingen ändra på.

Snart ett år har gått och vi har en bygg bod i trädgårn där vi går på toa...eller ja...snarare potta, båt potta för att vara mer exakt och vi lagar mat där på en mini liten kokplatta. Drygt som fasen på natten att springa ut när man behöver slå en drill, framför allt barnen så då får man ta till hink lösningen, kul...nja det kan diskuteras. Varför vi har bygg bod är av den enkla anledningen att vi har fått riva ut hela huset enda ner till husgrunden, slitit ut all timmer och grävt upp och i nya rör och ledningar för ALLT rasade. Först bodde vi helt i bygg boden, ja det gick väl an när det var varmt för man var mest ute. Nu har vi kunnat bo på ovan våningen i huset, som en lite två ca, utan utsikt för fönstren är igenbommade. Vi har värmefläktar som värme så vi inte fryser ihjäl och ja det går väl an en kort tid...nu har det gått väldigt lång tid, med två barn dessutom. Vadå tänker folk, vad är det med det? Ja testa och lev så utan pengar dessutom...eller att snarare som vanligt ramla på mål snöret som jag alltid gör...det är alltid något hemskt som händer för mig som gör att jag inte kan ta mig vidare. Ex..bilen rasar så att jag ej kan köra barnen till skolan, och då kommer en kostnad som man inte har råd med eller om man har en plan, som jag hade i detta fallet att plugga och då såg Götene kommun till att jag inte skulle kunna plugga för de sket helt enkelt i att höra av sig så att tiden för ansökningar etc gick ut och jag ringde och ringde och till svar fick man två månader senare...eeeeh vi har inte råd att betala så att du kan läsa in svenska. Detta kunde de kläckt ur sig men det gjorde ju så klart att jag ej kunde börja läsa och med det kommer även pengar...alltså noll pengar...tillbaka till ruta ett.

Ja så kanske folk sitter och tycker...men hur kan ni ha hästar??? Ja, hästarna kom för att vi faktiskt hade råd och alt flöt på som planerat...sedan händer skit som gör att man faller ur sitt glada berg och så har det varit i 10 års tid. Gudars vad jag har avskytt pengar tidigare och vad de står för....ytlighet och förstörelse men idag har jag omvärderat tanken. Men det värsta jag vet är att sitta och höra på gnälliga jäkla människor som faktiskt har ekonomiska möjligheter att förändra och göra saker i livet för hur man allt ser på saker så kostar allt pengar, allt ÄR pengar.

Själv sitter jag här nu och gnäller men jag tar mig den rätten att göra det....vad ska vi äta i morgon???? Ohälsosam mat för det är billigt SOM man dessutom får cancer å allt annat skit av, men vad gör man liksom. Om man hoppar lite i storyn så är jag inte den typen som lägger mig ner och ger upp. Jag sade 2006 när livet var jävligt att "nu kan det fan inte bli värre" men så dog min älskade pappa....av vadå....jo i grunden PENGAR. Han hade skulder liksom jag över öronen och skulle bara jobba lite till, han jobbade som yrkes chaufför och körde utrikes. Sämre kost, sämre sömn med dåligt hjärta...inget bra jobb liksom, men han ville bara ha ett värdigt liv, han sparade till ett hus i Thailand , få ihop lite pension så han kunde sluta jobba. Sen hade han bröst smärtor och en dag blev de så intensiva och väl på akuten var det som om inget enligt läkaren så han skickades hem med hjärt medicin. Pappa tog det mycket hårt, så hårt att han tog till flaskan igen, han hade varit nykter i ett år. Man kan se det som ynkligt men jag förstår honom, man orkar inte ibland kämpa och kämpa. Sedan hände det, på sin fjärde dag, samma dag som han lovade min bror att han skulle vara nykter, han hade även hört att Melker och jag låg på sjukhus. Nykter tog han sitt kaffe och morgon cigg, kanske heller inte bra kombination efter en hjärtinfarkt och alkohol och tabletter...han dog ute i snön, låg ensam i snön i 4 timmar tills min bror hittade honom. Det blev inget hus i Thailand, det blev en annan resa.

Hur länge orkar man kämpa, i detta fallet blev det ingen vacker utgång, jag gråter än för att det är så tragiskt, samtidigt är jag så jävla arg...hur fan kunde han vara så oansvarig över sin hälsa, jag sade till honom att pengar inte är allt. Men idag så ser jag det på ett annat sätt. Han kämpade precis som jag, han ville bara ha lite värdighet och möjligheter. Han ville klara sig själv, ej vara en parasit som lever på andra, han hade drömmar liksom jag har men jag hoppas mina drömmar blir verkliga och ej möts av mer död.

Just när vi talar om detta vi kallar pengar, jag sitter inte och väntar på att de skall trilla i skallen på mig...jag gör något åt det. Som exempelvis starta företag och sälja Aloevera som verkar vara ett stort skämt i mångas ögon??? Jaa vadåå, jag gör ju något för att förändra mitt liv, skaffar mig fler inkomst portar och en bra hälsa, vad i tusan är fel i det, jag gillar inte att förnedras. Jag gör detta för mina barn, jag är trött på att äta giftig mat, att inte kunna tanka min bil, jag är trött på att aldrig kunna åka på roliga saker med mina barn, att aldrig kunna gå till frissan (jag klipper mig själv), jag ärver kläder, jag är trött på att frysa i mitt hus, jag är trött på orden "jag har inte råd", är trött på att ha skulder och vara jagad i varje hörn, mest är jag trött på att ha otur, allt rasar när man väl fått ordning på saker och vi har noll spar kapital så vi går tusentals minus varje gång något litet händer, jag har ett sjukt barn som gör att jag ej kunnat jobba så jag kämpar me allt jag kan få in. Och så bli man hånad för att man startar företag och försöker göra något av sitt liv.

I hela mitt liv har jag fått höra folk säga "Petra lever i fantasin, kliv ner från dina höga hästar" Tänk om jag INTE gjort det, vart hade jag varit idag? 

Varje krona är för mig värdefull, den kronan symboliserar en bättre framtid för mig och mina barn, kanske en resa till Legoland eller ett par nya skor till min dotter. Jag har lovat mina barn att ge dem en bra framtid, jag har lovat dem Legoland, jag har lovat mig själv en oberoende inkomst och jag har lovat oss alla att ta ansvar över en bra hälsa och jag har lovat min pappa att JAG ska lyckas med drömmarna som han ej lyckades med. Aloeveran är en inkomst källa för mig, ju mer jag jobbar desto bättre lönar det sig. Jag har hittat den perfekta räddningen för oss, något jag tror på, och jag har gjort business förr...4 gånger men då var det inte rätt helt enkelt. Nu mår vi verkligen toppen och jag har blivit av med problem som fått mig och lida i över 25 år...varför skulle jag INTE dela med mig av det? Folk gör självklart som de vill med all respekt men vist, det gör ont att bli dissad, de dissar inte bara produkten...de dissar även chansen för mig att ändra min och barnens chans till ett bättre liv...för tro mig vi lever inte i glamour hur mycket jag än är glamour själv och bär upp den som en drottning. Men jag ger inte upp, folk som ger upp kommer aldrig någon stans och jag har faktiskt gett ett löfte.

Men det är tufft....pengar behövs för att få pengar att växa, så är fallet faktiskt. Som det är nu så kommer jag inte två meter utanför gården för jag har inte råd att tanka, ligger dessutom sjuk så klart och fått tacka nej till jobb i vikariepoolen och det gör ju inte saken bättre...

Ja ja, sjuk kan man ju alltid bli men det är inte kul att ej ha råd att bli sjuk och jag har ju som sagt noll i inkomst.

Den mediala biten av mig själv har nån stans gått och gömt sig, den orkar liksom inte ta det ansvar som krävs till fullo...men den finns kvar i mig...ligger lite i dvala eftersom det här med pengar/inkomst ligger först i planeringen.

Folk säger så enkelt, sälj saker...jaaa, det har vi gjort i 10 år men vart är värdigheten att ej äga något alls av sitt liv? Lyx fällan säger andra...Det är ett program för folk som spenderar pengar och krediter, det gör inte vi, vi saknar en inkomst källa och vi har otur att saker hela tiden händer. Sälja huset? Vem vill sitta med 1 000 000 i skulder...ännu mer skulder...sen då? Sälj hästarna...nope, ett ansvar är ett ansvar och de skaffades för att det kundes och sedan fick vi otur, som ex den ena hästen blev flintis av en märklig allergichock...hur många människor som har häst råkar ut för nåt sånt? Jo jaaaag så klart...

Så alla som vill fortsätta att håna mig och min aloevera, ni hånar mig som människa för att jag faktiskt tar ett ansvar, både ekonomiskt och kroppsligt. Jag tvingar er inte att köpa men gråter heller inte om ni vill sponsra mig och barnen till en framtid. Och som sagt, varför skulle jag inte rekommendera andra att må bra, då vore jag ju dum i skallen om jag höll det för mig själv. Skulle aldrig bli så desperat över pengar så att jag går över lik för att få som jag vill. Om jag skall tjäna pengar så skall det vara med respekt och äkthet, det är en lidelse för mig att göra något som går emot mina principer och värderingar. 

Pjuuh...ja i denna stund som jag sitter här, har diskat ute i boden och gråtit...vill ha hem mina hästar men bilen rasade och man har ju som välbekant inte pengar så vad gör man...sen kostar transport me....ja fan allt kostar. 

Ja gott folk, vi får väl se hur många som retar sig på denna skrivning, säkert en del men jag är inte ute efter "tyck synd om mig" vill bara skriva om den pytte del som speglar min nakna sanning och hur mycket man kämpar....och JA, jag har hört uttrycket många gånger och även själv praktiserar i den tron "det finns de som har det värre" så tro mig...när jag äter något gott så gör jag det med själ och kärlek, när jag går och lägger mig i den kalla sängen hos barnen på kvällarna så är jag glada att de ej är cancer drabbade, när jag går på en vanlig toa så skiter jag som en hövding och när jag duschar så är jag lycklig över att ha möjligheten att få bli ren och ha varmt vatten...varje dag är jag tacksam ska ni veta. När en vän ställer upp för mig, då glömmer jag det aldrig och de som ställer upp för mig kommer jag att gottgöra för att visa min kärlek och respekt och tacksamhet. Man kan göra lite för att glädja enligt min mening. Men till er där ute, ni vet vilka ni är...TACK för att ni finns där ute, tack för att ni hjälper mig klara varje dag, tack för er vänskap.

Med kärlek och Respekt

Petra